Grundläggande information
Beskrivning
Sackariner (sackarinnatrium, sackarinsyra) är det äldsta artificiella sötningsmedlet, upptäckt 1879 av Constantine Fahlberg vid Johns Hopkins University. Det är cirka 300-400 gånger sötare än vanligt socker men har en karakteristisk metallisk eller bitter eftersmak som vissa konsumenter uppfattar som obehaglig. Sackariner används huvudsakligen i bordssötningsmedel, läskedrycker och produkter för diabetiker. Det är stabilt vid höga temperaturer och syra, vilket gör det lämpligt för bakning och bearbetade livsmedel. Trots sin långa historia som sötningsmedel har sackariner varit föremål för omfattande kontroverser gällande säkerhet.
Säkerhetsinformation
Allmänt säkert vid normal konsumtion efter decennier av forskning. Kan orsaka allergiska reaktioner hos sällsynta individer. Har historisk kontrovers kring blåscancer som senare visades vara irrelevant för människor.
Maximala tillåtna nivåer
Dagligt intag
ADI (Acceptabelt dagligt intag):
5 mg/kg kroppsvikt per dag
ADI är den mängd som kan konsumeras dagligen under hela livet utan hälsorisk enligt säkerhetsbedömningar.
Forskning och kontroverser
Sackariner (E954) har en av de mest dramatiska säkerhistorierna bland artificiella sötningsmedel, från nära förbud till fullständig rehabilitering.
Den största kontroversen uppstod 1977 när en kanadensisk studie visade att extremt höga doser sackariner (motsvarande 800 läskedrycker per dag för en människa) orsakade blåscancer hos råttor. Detta ledde till att USA införde obligatoriska varningsetiketter på produkter med sackariner och övervägde ett fullständigt förbud. Sackarinindustrin kämpade emot med omfattande lobbying och reklamkampanjer.
Forskning visade senare att råttornas cancerrespons berodde på en unik biologisk mekanism som inte finns hos människor eller andra djur. Hanråttor producerar specifika proteiner i urinen som reagerar med sackariner och bildar kristaller som irriterar blåsväggen. Denna mekanism existerar inte hos honor eller människor.
Mångåriga epidemiologiska studier på människor, inklusive studier på diabetiker som konsumerat stora mängder sackariner i decennier, har inte visat någon ökad cancerrisk. En stor kanadensisk studie på 9000 individer från 1977-1979 fann ingen koppling mellan sackarinkonsumtion och blåscancer.
Baserat på denna evidens tog USA bort varningsetiketten 2000, och International Agency for Research on Cancer (IARC) omklassificerade sackariner från 'möjligen cancerframkallande' till 'inte klassificerbar som cancerframkallande för människor'.
Moderna studier har fokuserat på sackarinets potentiella effekter på tarmmikrobiomet, med blandade resultat. Vissa studier antyder mindre påverkan än andra artificiella sötningsmedel på tarmbakterier.
Trots sin vetenskapliga rehabilitering bär sackariner fortfarande stigmat från 1970-talets canceroro, vilket har lett till att många konsumenter föredrar nyare sötningsmedel som aspartam eller sukralos.
Referenser
[1] Arnold DL, et al. Saccharin: a toxicological and historical perspective. Toxicology. 1983;27(3-4):179-256.
[2] Ellwein LB, Cohen SM. The health risks of saccharin revisited. Crit Rev Toxicol. 1990;20(5):311-26.
[3] Weihrauch MR, Diehl V. Artificial sweeteners--do they bear a carcinogenic risk? Ann Oncol. 2004;15(10):1460-5.
[4] Howe GR, et al. Artificial sweeteners and human bladder cancer. Lancet. 1977;2(8038):578-81.
[5] Morrison AS, Buring JE. Artificial sweeteners and cancer of the lower urinary tract. N Engl J Med. 1980;302(10):537-41.
[6] IARC Working Group on the Evaluation of Carcinogenic Risks to Humans. Some chemicals that cause tumours of the kidney or urinary bladder. IARC Monogr Eval Carcinog Risks Hum. 1999;73:1-674.
[7] Magnuson BA, et al. Critical review of the current literature on the safety of sucralose. Food Chem Toxicol. 2017;106(Pt A):324-355.