Grundläggande information
Beskrivning
Kiseldioxid (E551), också känt som silika eller kiseloxid, är ett naturligt förekommande mineral som används som klumpförebyggande medel i pulverformiga livsmedel. Det finns i två huvudformer: kristallin (kvarts) och amorf silika, varav endast den amorfa formen används i livsmedel på grund av säkerhetskäl. Kiseldioxid fungerar genom att absorbera fukt och skapa ett tunt lager runt pulverpartiklar som förhindrar att de klibbar ihop. Det är särskilt effektivt i salt, kryddor, pulversoppor, kaffekräm och proteinpulver. Moderna produktionsmetoder kan skapa nanostorlek partiklar av kiseldioxid, vilket har lett till nya säkerhetsdiskussioner. Kroppen absorberar extremt lite kiseldioxid och det mesta passerar genom matsmltningssystemet oförändrat.
Säkerhetsinformation
Säkert som livsmedelstillsats i amorf form. Kristallin silika (kvarts) är cancerframkallande vid inandning men används inte i livsmedel. Nanopartiklar av kiseldioxid undersöks fortfarande för potentiella hälsoeffekter. Minimal absorption i tarmen.
Maximala tillåtna nivåer
Dagligt intag
ADI (Acceptabelt dagligt intag):
Ej specificerad för amorf kiseldioxid (anses vara inert)
ADI är den mängd som kan konsumeras dagligen under hela livet utan hälsorisk enligt säkerhetsbedömningar.
Forskning och kontroverser
Kiseldioxid (E551) har länge ansetts inert och säkert, men moderna nanoteknologier och nya forskningsrön har väckt frågor om dess säkerhet.
Nanopartiklar av kiseldioxid är den största kontroversen. Medan traditionell kiseldioxid har partiklar i mikrostorlek, använder modern livsmedelsindustri allt mer nanopartiklar (under 100 nanometer) som har andra egenskaper. Nanopartiklar kan potentiellt penetrera cellmembran och ackumuleras i organ på sätt som större partiklar inte kan.
Tarmhälsa och mikrobiompverkan undersöks aktivt. Några studier antyder att kiseldioxid-nanopartiklar kan påverka tarmslemhinnan och potentiellt bidra till inflammatoriska tarmsjukdomar. Djurstudier har visat förändringar i tarmmikrobiomet vid höga doser.
Bioackumulering har länge ansetts omöjlig eftersom kiseldioxid inte absorberas, men nya studier med känsligare mätmetoder har detekterat små mängder kisel i olika organ. Betydelsen av dessa fynd är fortfarande oklar.
Yrkesexponering för kristallin silika (kvarts) vid gruvor och stenbearbetning orsakar silikos och lung, men detta är inte relevant för den amorfa formen som används i livsmedel. Ändå skapar denna association oro hos konsumenter.
Regleringsluckor kring nanopartiklar är ett pågående problem. Medan makroskalig kiseldioxid är väl reglerad, finns det osäkerhet kring hur nanomaterial ska bedömas och märkas i livsmedel.
Miljöpåverkan av ökad användning av syntetisk kiseldioxid diskuteras, särskilt när det gäller nanopartiklar som kan ackumuleras i miljön med okända långsiktiga effekter.
Kvalitetsvariationer mellan naturlig och syntetisk kiseldioxid, samt mellan olika partikelstorlekar och ytbehandlingar, gör det svårt att generalisera säkerhetsbedömningar.
Referenser
[1] EFSA Panel on Food Additives and Nutrient Sources. Re-evaluation of silicon dioxide (E 551) as a food additive. EFSA Journal 2018;16(1):5088.
[2] Dekkers S, et al. Presence and risks of nanosilica in food products. Nanotoxicology. 2011;5(3):393-405.
[3] WHO Expert Committee on Food Additives. Safety evaluation of certain food additives - silicon dioxide. WHO Technical Report Series.
[4] Fruijtier-Pölloth C. The toxicological mode of action and the safety of synthetic amorphous silica-a nanostructured material. Toxicology. 2012;294(2-3):61-79.
[5] Yang Y, et al. Toxicity and biodistribution of aqueous synthesized ZnS and ZnO quantum dots in mice. Nanotoxicology. 2014;8(1):107-16.
[6] FDA. Code of Federal Regulations Title 21 - Silicon dioxide GRAS status.