Grundläggande information
Beskrivning
Hexametylentetramin (E239), även känt som hexamin eller urotropin, är en organisk förening med kemisk formel C₆H₁₂N₄ som framställs genom reaktion mellan formaldehyd och ammoniak. Det är ett vitt kristallint pulver som är lösligt i vatten. E239 fungerar som konserveringsmedel genom att långsamt frisätta formaldehyd i surt miljö (pH < 5), vilket hämmar bakterie- och svamptillväxt. Formaldehydfrisättningen är pH-beroende och mest aktiv i sura produkter. E239 används huvudsakligen i specialiserade tillämpningar som kräver långtidskonservering under sura förhållanden. Det har även icke-livsmedelstillämpningar inom medicin, plast- och gummiindustrin.
Säkerhetsinformation
Måttligt säkert vid mycket begränsad användning. Frisätter formaldehyd som är klassificerat som möjligt carcinogent. Strängt reglerat med mycket låga tillåtna nivåer. Kan orsaka allergiska reaktioner. Kräver specialiserad hantering och begränsad användning.
Maximala tillåtna nivåer
Dagligt intag
ADI (Acceptabelt dagligt intag):
0.15 mg/kg kroppsvikt/dag
ADI är den mängd som kan konsumeras dagligen under hela livet utan hälsorisk enligt säkerhetsbedömningar.
Forskning och kontroverser
Hexametylentetramin (E239) är en av de mest kontroversiella livsmedelstillsatserna på grund av sin förmåga att frisätta formaldehyd.
Formaldehyd carcinogenicitet är den största kontroversen eftersom IARC klassificerar formaldehyd som carcinogent för människor, och E239 frisätter denna substans i surt miljö.
Stränga regleringar har lett till förbud eller kraftigt begränsad användning i många länder, medan några länder fortfarande tillåter mycket låga nivåer i specifika produkter.
Traditionella produkter som vissa ostsorter och fiskprodukter har historiskt förlitat sig på E239, vilket skapar splinng mellan bevarande av kulturell matlagning och moderna säkerhetsstandarder.
Alternativa konserveringsmetoder söks aktivt för att ersätta E239 i dess få återstående tillämpningar, inklusive naturliga antimikrobiella ämnen och förpackningstekniker.
Analytisk övervakning av formaldehydnivåer i produkter som innehåller E239 är komplex och dyr, vilket gör det svårt att säkerställa säkra nivåer.
Konsumentmedvetenhet och oro ökar när informationen om E239:s formaldehydfrisättning blir allmänt känd, vilket lett till marknadsföringsutmaningar.
Internationell handel kompliceras av varierande regulatorsiska statusar, där produkter som är lagliga i ett land kan vara förbjudna i ett annat.
Vetenskaplig forskning om säkra exposeringsnivåer är begränsad eftersom E239 används så sällan och i så låga koncentrationer i livsmedel.
Medicinska tillämpningar av hexametylentetramin som urinvägsinfektionsbehandling skapar förvirring om dess säkerhet som livsmedelstillsats.
Industriell användning i plaster och gummi som kan komma i kontakt med livsmedel skapar ytterligare exponeringsvägar som måste beräknas.
Etiketteringskrav och konsumentinformation om potentiell formaldehydfrisättning är ofta otillräcklig för att möjliggöra informerade val.
Forskningsbehov finns för att utveckla säkrare alternativ som kan bevara de unika kvalitetsegenskaperna som E239 ger till traditionella produkter.
Regulatorsisk översyn pågår konstant med potential för ytterligare begränsningar eller kompletta förbud när säkrare alternativ blir tillgängliga.
Referenser
[1] EFSA Panel on Food Additives and Nutrient Sources. Scientific Opinion on the safety of hexamethylene tetramine (E 239) as a food additive. EFSA Journal 2014;12(10):3866.
[2] WHO Expert Committee on Food Additives. Evaluation of certain food additives - Hexamethylene tetramine. WHO Technical Report Series.
[3] IARC. Formaldehyde, 2-butoxyethanol and 1-tert-butoxypropan-2-ol. IARC Monogr Eval Carcinog Risks Hum. 2006;88:1-478.
[4] JECFA. Evaluation of certain food additives and contaminants - Hexamethylene tetramine. WHO Technical Report Series.
[5] FDA. Prohibited and restricted ingredients in foods. Food additive regulations.
[6] Swenberg JA, et al. Formaldehyde carcinogenicity research: 30 years and counting for mode of action, epidemiology, and cancer risk assessment. Toxicol Pathol. 2013;41(2):181-9.