Grundläggande information
Beskrivning
p-Hydroxibensoesyrametylesterns natriumsalt (E219), också känt som natriummetylparaben, är natriumsaltet av metylparaben (E218). Det används som konserveringsmedel mot bakterier, jäst och mögel och är det mest vattlösliga av parabenen. E219 behåller samma antimikrobiella egenskaper som metylparaben men med betydligt förbättrad löslighet i vatten, vilket gör det idealiskt för vattenbaserade produkter. Det är särskilt effektivt mot grampositiva bakterier och jästsvampar. Natriumsaltet fungerar genom samma mekanism som metylparaben - det hämmer enzymer som är kritiska för mikrobiell energiproduktion. I kroppen hydrolyseras E219 snabbt till p-hydroxibensoesyra och natrium. Det betraktas som det mildaste och säkraste av alla parabener med lägst potential för hormonella effekter. Natriummetylparaben används ofta som förstahands val när ett parabenkonserveringsmedel behövs.
Säkerhetsinformation
Anses vara det säkraste parabenet med lägst risk för biverkningar. Minimal hormonell aktivitet. Kan bidra till natriumintag. Sällsynt risk för kontaktallergi. Snabb metabolism och eliminering från kroppen. Färre säkerhetsöverväganden än längre parabener.
Maximala tillåtna nivåer
Dagligt intag
ADI (Acceptabelt dagligt intag):
0-10 mg/kg kroppsvikt/dag (för alla parabener kombinerat)
ADI är den mängd som kan konsumeras dagligen under hela livet utan hälsorisk enligt säkerhetsbedömningar.
Forskning och kontroverser
p-Hydroxibensoesyrametylesterns natriumsalt (E219) har minst kontroverser av alla parabener men diskuteras fortfarande i säkerhetssammanhang.
Hormonell aktivitet är minimal för natriummetylparaben med den lägsta uppmätta östrogenaktiviteten av alla parabener, men vissa forskare argumenterar att även låg aktivitet kan vara problematisk.
Natriumtillförsel från parabenformuleringen är en mindre hälsofråga för personer som strikt behöver begränsa natriumintag.
Vattlöslighet och miljspridning gör natriummetylparaben mer benäget att spridas i vattenmiljöer, vilket väcker oro för ekologiska effekter.
Allergipotential är mycket låg men kontaktallergi kan fortfarande förekomma hos extremt känsliga individer, särskilt vid upprepade hudkontakt.
Skyddande effekter kontra risker diskuteras där natriummetylparaben förhindrar skadlig mikrobiell tillväxt som kan producera farligare toxiner än parabenen själva.
Regulatorisk försiktighet kvarstår trots god säkerhetsprofil där vissa myndigheter fortfarande rekommenderar begränsad användning som försiktighetsåtgärd.
Kombinerad parabenexponering är relevant även för den säkraste parabenformen eftersom konsumenter exponeras för multipla parabener från olika produkter.
Alternativ konserveringsmedel förespråkas även för natriummetylparaben på grund av allmän paraben-skepsis trots dess överlägsna säkerhetsprofil.
Industriell betydelse som referensstandard för säkra konserveringsmedel gör natriummetylparaben värdefullt för jämförelser med nya konserveringsmedel.
Konsumentuppfattning påverkas av allmän E-nummer och paraben-fördommar trots vetenskaplig evidens för dess säkerhet.
Långsiktiga populätiansstudier är fortfarande begränsade även för det säkraste parabenet, vilket skapar viss vetenskaplig oskerhet.
Metaboliska skillnader mellan individer kan påverka hur natriummetylparaben processas och elimineras, särskilt hos personer med lever- eller njurproblem.
Synergistiska effekter med andra livsmedelstillsatser är minimal studerade även för natriummetylparaben.
Marknadsföringsaspekter där 'parabenfria' produkter ofta ersätter även säkra parabener med potentiellt mindre säkra alternativ.
Vetenskaplig kommunikation om skillnader mellan olika parabener är ofta bristfällig, vilket leder till att alla parabener behandlas lika trots olika riskprofiler.
Referenser
[1] EFSA Panel on Food Additives and Nutrient Sources. Re-evaluation of parabens (E 214-219) as food additives. EFSA Journal 2014.
[2] Soni MG, et al. Safety assessment of esters of p-hydroxybenzoic acid (parabens). Food Chem Toxicol. 2005;43(7):985-1015.
[3] Golden R, et al. A review of the endocrine activity of parabens and implications for potential risks to human health. Crit Rev Toxicol. 2005;35(5):435-58.
[4] Calafat AM, et al. Urinary concentrations of four parabens in the U.S. population: NHANES 2005-2006. Environ Health Perspect. 2010;118(5):679-85.
[5] Meeker JD, et al. Urinary concentrations of parabens and serum hormone levels, semen quality parameters, and sperm DNA damage. Environ Health Perspect. 2011;119(2):252-7.
[6] Boberg J, et al. Possible endocrine disrupting effects of parabens and their metabolites. Reprod Toxicol. 2010;30(2):301-12.